Anna Näsblod, 15 februari 2013
Jag blir så glad av att se hur många som engagerat sig i detta Känner mig väldigt orolig för Kulturhusets framtid och frustrerad över att inte kunna göra mer för att försöka ändra detta. Kulturhuset i Jönköping är ju bara ett av flera liknande hus som under de senaste åren har fått ryka när de borgliga politikerna får bestämma. Detta är ju inte enbart en svensk strategi utan man kan koppla det till tex det som de gjorde med Ungdomshuset i Köpenhamn. Något som jag fortfarande sörjer och har svårt att prata om utan att vilja gråta. Även om ingen menar att Kulturhuset helt ska försvinna så anser jag att det är viktigt att också se detta som steg på vägen mot något ännu värre, ett samhälle utan fria och öppna samlingsplatser för alla medborgare. Sitter i min andra hemstad, Malmö, och tänker på min relation till detta hus. Det känns svårt att beskriva dess stora betydelse för mig men jag kan iaf dela med mig av lite av dessa minnen;
Redan som bebis kröp jag runt i huset när mina föräldrar hade aktiviteter och möten där. När jag blev äldre kom Kulturhuset också att spela en viktig roll i olika perioder av mitt liv. Jag minns med glädje i magen dagen när jag för första gången träffade de grymma tjejerna och kvinnorna i den dåvarande feministiska kvinnogruppen på Bokcaféet och hur jag som fjortonåring äntligen kände att jag delade tankar med mina kamrater och systrar där. Att jag inte längre var ensam. Jag minns att jag efter detta första mötet kände mig så överväldigad och lycklig. Det enda sätt jag kan beskriva det på är lustigt nog att jag kände mig frälst. Iaf som jag tänker att den känslan skulle kunna vara. (Passande oxå med tanke på just religionens makt över Jönköpingsbornas tankar och normer och den inskränkta miljö som staden iaf då dominerades av.) Jag hade funnit feminismen och det var som att hitta hem bland de andra feministerna.
Utan Kulturhuset hade jag nog inte orkat tänka annorlunda gentemot normerna i samhället under min tonår. Huset var en del, av många, som hjälpte till att lägga grunden för den starka kvinnan jag blev och är. Att som tonåring bjudas in i gemenskapen och få bekräftat att jag inte var konstig och fel utan en människa med viktiga tankar var för mig livsnödvändigt.
Men Kulturhuset är, och har ju varit, så mycket mer än detta. En av de finaste sakerna med Kulturhuset för mig är utbudet av helt olika aktiviteter och föreningar. Jag minns bioföreställningar där jag både som barn och vuxen fick ta del av, ofta, mindre kända och ibland annorlunda filmer såsom alltifrån ”Welcome to the dollhouse” till ”Resan till Melonia”. Jag minns mina tidiga försök till att spela teater i huset och intressanta teaterföreställningar som vi gick på. Jag minns bugg-kursen och nåt litet misslyckat försök till att dansa jazzdans. Jag minns mängder av sjukt bra spelningar i huset, både av små och stora band. Jag minns när jag satte upp en stödspelning för barnhemsbarnen i Rumänien och jag minns vår stödkväll mot EU. Jag minns politik och diskussion, konflikter och aktioner, glädje och ilska. Men allra mest minns jag en vilja i huset, från alla som engagerade sig där. En vilja till att inkludera istället för exkludera och en vilja till att ge människor en känsla av att man skulle få vara den man är och en vilja till att bygga och arbeta på en stark gemenskap. Jag har svårt att se att detta skulle kunna ha hänt om huset hade varit politikerstyrt och vinstdrivande.
Jag förnekar inte problemen som också har funnits, och fortfarande verkar finnas, i huset. Det är viktigt att huset hela tiden verkar för att hålla fast vid demokratin som en grundläggande värdering och utgångspunkt. Detta sker inte automatiskt utan behöver aktivt ta plats i husets framtid oavsett politiska beslut och förändringar. Men detta anser jag att ni, och vi, kan göra utan att politikerna styr verksamheten i huset.
Tack för er tid och fortsätt kämpa för det ni tror på och för husets framtid!